Den hoptryckta marsipangrisen och skumvin

Som småkrapulantisk en lördag eftermiddag börjar jag alltid tänka på min ålder.

Ålder i det avseendet att jag inser att jag mentalt är mer du med mig själv än när jag var 20. Och ålder i det avseendet att jag upplever min kropp på ett helt annat sätt nu än tidigare. I en positiv bemärkelse – jag ser ju helt ok ut tycker jag. Ända tills jag ställer mig framför spegeln på Unisport tillsammans med mina träningskamrater i 20-årsåldern.

När jag Bodypumpar ser jag en kvinna i spegeln som ser ut som om hon blivit slagen i huvudet med en slägga vilket har lett till att allt hos henne är bredare än för 20 år sen. Hoptryckt. Lite sådär som när man ser sig själv bli förvrängd i den breda spegeln i Spegelsalen på Borgbacken.

”Vad fan är det för fel på spegeln i den här salen?” tänkte jag första gången jag såg mig själv i relation till 20-åringarna.

Min kloka väninna sa igår att jag inte ska jämföra mig med 20-åringar i speglar – och övertalade mig att dela en flaska skumppa med henne och systern efter att jag bestämt mig för att sluta dricka för kvällen.

Nej förstås inte jämföra i speglar och inte annars heller, jag vet, jag vet allt det där. Acceptera din kropp, viktigt att äta rätt för att må bra och inte för att se ut som photoshoppade anorektiska filmstjärnor. Bladibla.

Men speglar är så förrädiska.

Så jag drack snällt min skumppa och glömde att jag egentligen påminner om en smal marsipangris som någon har tryckt ner så den blivit bred.

Spritintag straffar sig alltid i den här åldern. Mina 20-åriga pumpkamrater kör förmodligen sina Bodympump-pass just nu, utan mig, trots att de rumlade runt halva natten och kom hem när solen gick upp i morse.

Orättvist kan man tänka. Tur att jag åtminstone mentalt är mer du med mig själv än de är.

24 år ett parallelliv

För exakt 24 år sedan, den 17 mars 1990 träffade jag min första man. Jag stod med min väninna under tre björkar, bredvid en lerig parkeringsplats, när han dök upp ur mörkret. Vi var alla på s.k. ungdomsdans i Petalax. Runtomkring oss snurrade fulla ungdomar omkring.

Jag var 16 år gammal och om jag minns rätt hade jag den kvällen sytt in en extra ficka i min läderjacka för att ha ett ställe att förvara min plunta på. Pluntan innehöll en blandning av Koskenkorva och apelsinsaft.

Han var 20 år gammal (lastgammal) och bjöd mig att smaka ur hans plunta som innehöll en blandning av Koskenkorva och Blue Curaceu (en likör).

(Nej, om någon undrar så kommer jag inte ihåg varifrån vi fick spriten, men Koskenkorva var visst favvisdrycken.)

Det gick kanske fyra veckor efter mötet under björkarna. Efter följande ungdomsdans ringde jag hem till min stackars mor en natt kl. 4 från Närpes och sa att jag inte tänkte komma hem den natten. Jag lade på luren innan hon hann kommentera. Jag ville inte veta om hon hade fått en hjärtattack.

Om jag hade stannat med min första man hade mitt liv tagit en annan väg. Idag hade vi firat vårt 24-års jubileum. Vi hade kanske åkt på en resa till Kanarieöarna med våra österbottniska närpesdialekttalande barn. Vi hade kanske haft halva lånet kvar på det stora huset vi skulle ha ägt.

Jag hade sytt julgardiner till julen och engagerat mig i marthaföreningen.

På fredagarna skulle vi ha ätit räkor.

Tanken på alla dessa möjliga parallelliv är svindlande.

Om att ha tid att sitta och stirra ut i evigheten

Idag undervisade jag naturvetare i hur de ska skriva bättre tentamensvar. Varje år är det samma crash of civilisations-känsla när jag möter dem. Jag är yllesockshumanisten som tror att jag har något att komma med. Men det har jag inte – för jag har ingen aning om vad deras studier handlar om.

Idag hade jag dessutom bestämt mig för att introducera begreppet lässtrategi. Det föll inte i god jord.

Humflumyllesockstanten retirerade efter ett par timmar och släpade sig tillbaka till busshållplatsen – utmattad.

Jag tänkte att jag borde lära mig mer om deras kunskapssyn.

Och dessutom borde jag överhuvudtaget planera undervisningen bättre – rent generellt. Jag borde hinna svara på alla mejl. Jag borde hinna ge grundligare respons på alla texter. Jag borde hålla alla deadlines. Jag borde söka pengar för projekt, planera nästa års undervisning och gå igenom fakulteternas information om modersmålsundervisningen till studenterna.

Och sen borde jag läsa böcker, skriva, träffa vänner, umgås mer med dottern, se filmer, sköta min kondition, min ekonomi, handla mat osv osv…

Det känns lite som på Bodypump när man har för mycket tyngder på stången och alltid är ett steg efter. Orkar inte och hinner inte ta ut rörelserna ordentligt.

En god vän till mig som är i samma rumba sa:

”Och sen behöver jag också ha tid att sitta och stirra ut i evigheten”.

Exakt. Just det.

Jag har alltid begärt mer av solnedgången - Nymphomaniac

Jag hade laddat med yllesockor och näsdukar. Ett helt paket med näsdukar eftersom jag grät floder redan under inledningsmusiken till Melancholia.

En dialog i ett slitet och spartanskt rum. Sex på tågtoaletter, män som liknas vid leoparder, tjocka män, vackra män, gifta män och en skrikande underbar Uma Thurman som har börjat se gammal ut. Manliga könsorgan i olika former. En ung kvinna, Joe, som ligger med sju olika män om dagen och har svårt att hålla reda på dem alla. Och så temat religion som löper genom hela berättelsen.

Jag har alltid begärt mer av solnedgången.

Jag hade en vän en gång med svåra mentala problem, som sa att han inte står ut med den meningslöshet som vardagen erbjuder. Att bara knyta skorna på morgonen för att knyta upp dem på kvällen är inte tillräckligt för att han ska vilja leva.

Så också med Joe väl. Ensamheten är så påträngande att hon vill att männen ska fylla alla hennes hål.

En av mina favoritscener när hon som liten flicka ligger och väntar på en operation och känner sig allra mest ensammast i hela universum. Där känner jag von Triers ångest som en del av min egen.

På samma sätt när hon frågar sin döende far om han inte är rädd.

Men sen berör filmen inte mer min ångest.

När den är slut tänker jag spontant: är det här allt? Var det inte värre än så? Var var allt det hemska? All pornografi?

En kvinna som har en addiktion och försöker bli av med den – so what? (Se Shame ni som inte har gjort det, den handlar om en man som är sexaddikt – men han upplever sig förstås inte som ond).

När Joe stiger in i det rum där hon låter sig piskas gör hon det av egen fri vilja. När hon skjuter Seligman för att han försöker våldta henne så gör hon också det av egen fri vilja.

Hon är inget offer.

Däremot är von Trier övertydlig när Seligman måste påpeka att Joe ”gör det som män har gjort i miljarder år”, när han försöker minska hennes skamkänslor.

Därmed inte sagt att filmen inte var bra – utan att vara vacker och utan att beröra min djupaste ångest mer än så – så var den ett äventyr. Jag vandrade omkring i von Triers huvud i fyra timmar och det var ett sant äventyr. Men förpackningen med näsdukar var oöppnad när jag gick ut ur biosalongen.

Från person till patient på två minuter

För några dagar sedan besökte jag en läkare som skulle ge mig råd och ta prover för att bestämma huruvida jag ska genomgå en operation eller inte.

Jag hade planerat in två timmar för detta möte (det stod så i kallelsen), och jag hade en del annat att göra den dagen.

I väntrummet betraktade jag de andra kvinnorna. Min vana trogen slutade jag läsa Me Naiset fem minuter innan jag antog att läkaren skulle kalla in mig. Bäst att vara redo att studsa upp ur stolen.

Läkaren var 30 minuter försenad och gick lite stressat igenom mina problem muntligen, när jag äntligen fick komma in.

Därefter skulle det tas prover. En hastig blick på det rullande metallbordet avslöjade en hel del otäcka redskap. Jag vände bort blicken.

Jag lade mig ner.

När jag vaknade, räknade jag till fem personer i rummet varav två höll mig i händerna. Jag visste inte var jag var, och vem dessa suddigheter var. De rusade omkring. En av dem satte en lapp framför näsan på mig där det stod mitt namn och mitt personnummer och frågade om det var jag.

Jo jo. Jag sade:

”Vad var det jag skulle göra?”

”Du ska nog inte göra något alls nu” sade en av sköterskorna. ”Du svimmade och fick ett krampanfall”.

Plötsligt hade jag dropp, sjukhuskläder och EKG-sladdar, och jag rullades in i ett annat rum.

”Men jag ska på jumppa, sen på jobb, och så ska jag hämta min dotter!”

Sköterskan svarade lite nedlåtande att jumppa får jag nog glömma.

Plötsligt bestämde jag inte över mig själv längre. Från att ha haft full kontroll, hade jag ingen kontroll. Jag var en Patient i Fula Sjukhuskläder med Sladdar på Kroppen.

Jag fick inte ens dricka ett glas vatten utan läkarens tillstånd.

Först efter en timme fick jag veta att personer som får krampanfall i medvetslöst tillstånd inte kan släppas hem genast, utan måste hållas under uppsikt i minst 2 timmar. Och att det som hände förmodligen inte var farligt, även om det var otäckt.

Efter ännu någon timme hade jag läst alla Me Naiset som fanns på avdelningen. Till slut togs sladdarna bort.

Och jag fick gå hem, och besluta själv om jag ville dricka ett glas vatten.