Allt det som inte är ord

Människor är som envisa inbitna iglar. De lämnar avtryck – ibland bara svagt och ibland med våld och eftertryck.

Med lätthet har många tillåtits bli förlorade av mig. Man kan skaka av sig den hastiga känslan av mänskligt bortfall.

På månen är erosionen långsam. Där finns alla fotavtryck kvar nästan exakt som de skapades då, den där dagen 1969.

Solvinden hjälper till – den kastar ut de partiklar i rymden som skapas av meteoritnedslag.

Någon har avtryckt sig på mig som Neil tryckte fotsulorna på månytan. Denna någons närvaro i sin totala, ständiga frånvaro iglar sig fast vid mig.

Plågan i mitt liv

Vintern 1986-1987 tillbringade jag påklädd i mina föräldrars bastu, medan jag läste mina läxor. Kvicksilvret frös ett antal gånger i Malax den vintern.

Redan då avskydde jag kylan. Skakande paltade jag på mig alla ylletröjor jag hittade och satte mig på den översta laven i den 50-gradiga bastun (det var så kallt att oljepannan inte räckte till för att värma huset).

Oviss om att ylletröjor kan stänga ut värmen och förlänga tiden innan kroppen blir varm, satt jag alltså i bastun och frös.

Nästan 30 år senare fryser jag fortfarande lika mycket. Mitt frysande når sådana nivåer att det gör fysiskt ont i min kropp och jag tror att jag ska tappa förståndet. Jag fryser när jag stiger upp på morgonen, när jag promenerar i de ouppvärmda glaskorridorerna som förenar Porthania med Språkcentrum, när jag sitter under yllefilten i soffan på kvällen. (Jag skänker dock en tacksamhetens tanke till vaktmästaren som ser till att det är +25 grader på vintern i mitt arbetsrum.)

Vägen från Toppan ner till Mannerheimvägen kl. 7.45 varje morgon i -13 graders kyla och motvind räcker för att få mig på så risigt humör att dagen känns förstörd. För jag tror bokstavligen att jag ska dö.

Efter några dagars plåga vill jag veta varför

Och efter ett googlande på ”varför en del fryser mer än andra”, kan jag konstatera att

1. Kvinnor fryser mer än män

2. Man kan ha något sjukt fel på sin sköldkörtel

3. Man kan ha något sjukt fel på sin blodcirkulation

En av mina kolleger påpekade nogsamt igår att det ”bara” är ett par månader kvar av kylan. Han ville muntra upp mig.  Jag höll på att brista ut i gråt.

Vill du ha vin i glöggen?

- ”Vill du ha vin i glöggen?” frågade du.

Våra barn skrattade och skrek tillsammans.

- ”Bara jag inte behöver dricka ensam.” Jag smålog lite nervöst.

- ”Vi tar vin och barnen får dricka bara glögg.”

Du hällde ur en vinbox. Glöggen blev ljummen när det rumsvarma vinet hamnade i muminmuggen. 

I ett hörn stod lampan som jag sett tidigare, i ett annat hem. Och böckerna. Samma mängder med böcker.

Så satt vi sen, i ditt vardagsrum, och pratade som vore vi nästan vänner.

Och jag hade uppriktigt trevligt. Jag kan omöjligen tycka illa om dig.

Jag tänkte att om livet inte hade trasslat till det för oss hade jag velat ha dig som vän. Att det var synd att just du blev en del av min negativa livsberättelse. 

När vi gick hem frågade jag min dotter: ”Kanske vi borde bjuda dem till oss efter jul?”

”Jo… men jag vet vad du och X kommer att göra. Ni kommer att sitta och dricka vin och glömma tiden, som ni gjorde i kväll”.

Ja. Vi glömde tiden.

Min farfar och Luis

Ibland frågar jag mig själv: Åsa har du en ständig kris på gång – vet du inte vem du är?

Och sen svarar jag mig själv: ”Har inte alla en ständig kris på gång, och måste man inte konstant ifrågasätta vem man är och sina värderingar?”

För en tid sen var jag på öl med en grupp kvinnor som är bekanta till en god vän till mig. Överklassfinlandssvenskor.

Där sitter jag med min handväska från Alexi 13 som kostat 50 e, i famnen bredvid tanten som har en Luis Vuitton-väska för 1500 e.

So what, kan man ju undra.  Får människor inte vara olika, och kanske handlar det bara om min avund?

Jojo. Men det är ju primärt frågan om varken Luis Vuitton eller vad det betyder att äga en sådan.

Det är frågan om mig och min relation till klass, och under det en subtil men ilande känsla av skam.

Jag skäms över min egen arbetarbakgrund samtidigt som jag skäms över den skammen.

I Österbotten skäms jag över min klassresa samtidigt som jag skäms över att jag skäms.

Den klassresan har bestått av ett rasande grubbleri och ifrågasättande av båda ytterligheterna. Arbetarklass. Överklass.

Min farfar kommunisten brukade säga: ”Om de rika bara skulle veta hur bra de fattiga har det”.

Det gjorde mig rasande. ”Varför tror du faffa att dom bryr sig?!”

Nu tror jag att han skulle tycka att jag ”är en av dom rika” om han levde.

Även om överklass förstås inte bara handlar om pengar. För jag är inte ens i närheten av ”rik” även om jag relativt sett har mycket högre lön än mina föräldrar hade i min ålder.

Men ändå: jo jag är överklass i och med min utbildning. Jag är inte arbetare. Och jag tycker om gåslever.

Men ändå: jag skulle aldrig aldrig vilja äga en Luis Viutton-väska, och jag skulle aldrig aldrig dissa stöd-boendet på Tölögatan – för jag hade kunnat vara en av ”dom”.

Men hur jag än vrider och vänder på saken så saknar jag känslan av att höra till.

Om vikten av att sluta föda barn för att kunna resa till Köpenhamn

”När jag kom hem kl. 20.30 efter att ha varit på jumppan så hade den äldre inte fått kvällsmat och den yngre hade inte fått ny blöja på hela tiden jag varit borta.”

Väninnan hade mörka ringar under ögonen och stirrig blick.

”Nu måste du sluta föda barn så att vi kan resa typ till Köpenhamn och festa” gnällde jag.

”Jag måste skola honom först” suckade väninnan.

Hon är inte den enda som lever familjerumban, eller kvinnorumban. Hämta barn till och från dagis, städa, tvätta kläder, mata, diska, laga mat osv i det oändliga. Ibland kanske mannen ”hjälper till”.

Man kan tycka att detta ämne är så uttjatat att man kan undra varför jämställdhetskatten ska lyftas på bordet igen.

Jo för att vi fortfarande knagglar på i de könsstereotypa spåren.

För att så många kvinnor stretar år efter år efter år och tar hand det extra barnet som egentligen är vuxet och kan laga egen mat och dela på ansvaret för sina barn.

Kvinnor har faktiskt ingen vård-gen. Ja ni vet, den gen som gör att man som kvinna är benägen att ta hand om och vårda.

Mängder med tid ägnar kvinnor åt tråksysslor och skitarbete (ja rengöra toaletten är faktiskt ett sådant). Tid som man kunde använda för att läsa, tänka, skriva eller bara känna att man EXISTERAR.

I en nyfamilj kan det bli ännu värre. Den nya kärleken har egna avkommor – och då plötsligt har man kanske tre barn och en man att ta hand om; ett eget + två andras + en man.

Herregud då ska middagen femdubblas. Sedan kommer ”vad-ska-jag-laga-som-alla-tycker-om-tanken”.

För två dagar sedan försvarade mina tre manliga studenter jämställdheten på min retorikkurs. De är 20 år gamla och verkar vara guds gåva till kvinnorna.