Vådan av att vaka

Jag har alltid varit bra på att sova. Men insåg inte hur bra ända tills jag fick barn.

I över två år höll dottern oss mer eller mindre vaken på nätterna. I början för att äta, senare för att hon ville ha sällskap.

Jag utvecklades till en zombie redan några veckor efter förlossningen pga. sömnskulden.  När vi hade gäster kunde jag ta en kakbit från serveringsfatet, ta en tugga, och lägga tillbaka den på samma ställe.

Efter ett halvår, när jag skulle delta i en karonka och träffa mina kolleger, blev jag panikslagen på vägen dit eftersom jag inte kom ihåg hur Chomsky stavades. Än mindre kom jag ihåg vad han sagt om språk förstås.

Jag klarade inte av höga ljud, som t.ex. ljudet från tv:n. 

Jag brukade ofta fantisera om att bli uppskjuten i en rymdkapsel i två veckor. Vilken lycka att få ligga där i tystnaden, ensamheten och ansvarslösheten. Och bara sova.

Efter lite mer än två år, våren 2007, fick jag plötsligt synrubbningar när jag satt på mitt rum och skrev på min avhandling. Mönster i olika färger svävade framför ögonen och jag kunde inte se min text.

I mitt paranoida tillstånd var det förstås symptom på hjärntumör. Men läkaren frågade varför jag inte kommit tidigare och gav mig sömntabletter.

Det tog mig flera år efter skilsmässan att ta igen min sömnskuld.

Jag älskar fortfarande att sova. Och hatar fortfarande att vaka. Och jag värderar ensamma nätter högt.

En dejt med en icke fientlig främling

I kväll träffade jag en person och drack ett glas vin. Man kunde kalla denna träff för en date, men det är egentligen inte poängen med detta inlägg.

(även om jag vet att sliskiga detaljer om mitt eventuella kärleksliv skulle få besökarantalet på bloggen att rusa i höjden)

Den här personen är inte född i Finland, och vi talade engelska sinsemellan.

När han kom till Finland för många år sedan, stirrade folk misstänksamt på honom.

I hans hemland flödar dock främlingshatet lika aggressivt som här. Och det paradoxala/intressanta/fåniga är att vårt främlingsfientliga parti är inspirerat av det främlingsfientliga partiet i hans hemland.

Främlingsfientliga i alla länder – förenen eder!  Och se till att era folk håller sig inom gränserna för den nation som är deras!

Amen.

Jag börjar bli trött och lite paranoid.

Jag är trött på nazihälsningar, hetero-pride-tillställningar och svenskhat – och just nu i denna stund, är jag innerligt trött på den rädsla för annorlundaskap som förenar majoriteter i Europa.

Jag börjar bli paranoid för jag misstänker att alla personer som tillhör majoritetsbefolkningen i vårt land i viss mån är främlingsfientliga, tills de personligen har bevisat motsatsen.

Mötet ikväll präglades därför av en viss lättnad för min del. Jag behövde inte misstänka att han skulle ha förutfattade meningar om finlandssvenskar – han visste knappt vem Mumin var.

Och i mina ögon hörde vi ju till samma minoritetsgäng. Det är ”vi” mot ”Hirvisaari och dom”.

Jag kunde således tryggt lägga mina egna paranoida fördomar om finländare åt sidan för att ägna mig åt att idealisera hans hemland.

Eftersom jag själv är fri från all typ av kategoriskt tänkande.

Från tråkplugghäst till wild child

När jag var 12 år var det två saker jag var bombsäker på:

1.     Jag skulle aldrig flytta från Malax

2.     Jag skulle aldrig dricka alkohol

Jag ville bo i Malax eftersom det fanns öppna fält och vanliga hus, och jag ville inte dricka alkohol eftersom alla som dricker mår illa och börjar röka vilt och kyssa okända män på konstiga hemmafester.

Och så villa, vovve och Volvo, ville jag ha.

När jag idag rör mig ensam i centrum kvällstid, bland alla dessa okända människor, hör spårvagnarnas gnissel, och kisar mot de dimmiga stadsljusen, tänker jag ofta på vad som finns kvar i mig av den 12-åringen.

Som barn var jag introvert. Jag satt hemma och läste, skrev dagbok och gjorde mina läxor. Jag gick ut nian med det högsta medeltalet av alla, hundra elever, på min årskurs. Jag var den mesta tråkplugghästen som existerade i universum.

Så vad i helvete hände?

I denna skrivande stund vet jag inte säkert. Men jag tror att Helsingfors förändrade mig – och det annorlundaskap som blev min gemenskap här. Här kan jag andas. Jag kan leva ut mig själv. Ingen dömer eller synar mig i sömmarna.

Jag kanske någonstans redan som 12-åring visste:

1. Det blir ingen traditionell Malaxmamma av mig

2. Jag kommer inte att dricka limsa hela livet och förbli okysst

Men jag kommer ihåg att jag en natt, i mitt första äktenskap, som 24-åring, fällde denna replik:

”Jag måste i något skede bygga ett eget hus på landet. Annars lever jag inte ett riktigt liv.”

And I wonder, were I on drugs then?

Mammor och Fifty Shades of Grey

Jag lånade boken Skriet från kärnfamiljen av Rebecka Edgren Aldén och Tinni Ernsjöö Rappe, av en väninna. Den läste jag före Fifty Shades of Grey, vilket kanske var en av orsakerna till den fullständiga akne i hjärnan jag fick av den senare. Men det är en annan historia.

Det som Skriet från kärnfamiljen behandlar är bl.a. mammors skuldkänslor. Mammor har skuldkänslor för att de jobbar, tar sig egen tid, dricker vin, umgås med väninnor, sportar. Ibland har de skuldkänslor för att de inte bakar bullar eller byter lakan tillräckligt ofta. Mammor tycker med andra ord att de alltid ska prioritera sina barn, och sin familj. 

Papporna däremot – de prioriterar sitt jobb och sin inkomst, de prioriterar sina hobbier och sitt umgänge med vännerna. Och de har inte alls dåligt samvete.

När pappor har ansvar för kalas, så blir det fel sorts godis och han kommer inte ihåg att lilla Lisa är laktonsintolerant och inte kan äta glass.

Stackars pappor. En pappa är tydligen som ett barn som (också) måste uppfostras?

Eller hur är det egentligen – kanske mammorna borde ta ett chillpill? Lägga sig i badkaret med ett glas vin och läsa lite Fifty Shades of Grey (om det inte finns annat i bokhyllan) ch låta pappan husera fritt? 

Boken fick mig att inse att jag aldrig haft skuldkänslor som mamma. Det stör mig t.ex. inte dugg att jag inte engagerar mig i Föräldraföreningen i dotterns skola – Kalles pappa gör ju det inte heller – och inte stör det honom. Varför skulle det störa mig? Kalles pappa tycker inte att han har något att ge denna förening, så varför skulle jag ha?

Även om jag är kvinna betyder det inte att jag väljer att alltid prioritera mitt barn. Och jag väljer också att inte ha skuldkänslor över min otillräcklighet som mamma.

Däremot har jag skuldkänslor över min otillräcklighet som förälder. Men det är som Fifty Shades of Grey – också en annan historia.

En cynisk gammal hagga talar

Jag läser mina tidigare inlägg och ser att jag låter som om jag hyllar ensamheten och oberoendet och föraktar parförhållandet.

Det gör jag inte. I mitt innersta mjukaste jag finns det inget jag vill så mycket som att våga tro på parförhållandet. Jag vill kunna komma hem på kvällen till någon som jag vet alltid kommer att finnas där. Jag önskar jag hade tillräckligt med naivitet kvar för att våga älska besinningslöst.

Det är just den spricklösa och rena naiviteten som präglar unga, nyförälskade par.  De har en äkta tro på – just kärleken.

Jag saknar den naiva tron. Ibland så mycket att jag blir en cynisk gammal jävla hagga.

Ett långt parförhållande innehåller alltid kriser, ångest, tårar och misslyckade romantiska middagar. Och det spricker i kanterna, på sidorna och i mitten, och jag lovar jag avundas de par som kan se förbi det söndriga och det som gör ont.

Det finns inget värre än då den kväll/stund/middag på tumis man väntat på i veckor förvandlas till ett minfält bäddat för katastrofgräl.

Mitt problem är kanske det att min själ är så skör av alla dessa misslyckade tillsammansstunder i det förgångna att den inte längre orkar med sådant mer.

Jag försöker i stället göra mitt liv så lätt som möjligt. Jag nästan samlar på lätthet mentalt; jag tar hand om Matilda, läser böcker, ser filmer, umgås med roliga vänner, tränar och ja – dricker rödvin. 

Men visst – jag vill nog sen ha den där prinsen också. Men då ska han inte komma på en halt häst.