Vådan av att vaka

Jag har alltid varit bra på att sova. Men insåg inte hur bra ända tills jag fick barn.

I över två år höll dottern oss mer eller mindre vaken på nätterna. I början för att äta, senare för att hon ville ha sällskap.

Jag utvecklades till en zombie redan några veckor efter förlossningen pga. sömnskulden.  När vi hade gäster kunde jag ta en kakbit från serveringsfatet, ta en tugga, och lägga tillbaka den på samma ställe.

Efter ett halvår, när jag skulle delta i en karonka och träffa mina kolleger, blev jag panikslagen på vägen dit eftersom jag inte kom ihåg hur Chomsky stavades. Än mindre kom jag ihåg vad han sagt om språk förstås.

Jag klarade inte av höga ljud, som t.ex. ljudet från tv:n. 

Jag brukade ofta fantisera om att bli uppskjuten i en rymdkapsel i två veckor. Vilken lycka att få ligga där i tystnaden, ensamheten och ansvarslösheten. Och bara sova.

Efter lite mer än två år, våren 2007, fick jag plötsligt synrubbningar när jag satt på mitt rum och skrev på min avhandling. Mönster i olika färger svävade framför ögonen och jag kunde inte se min text.

I mitt paranoida tillstånd var det förstås symptom på hjärntumör. Men läkaren frågade varför jag inte kommit tidigare och gav mig sömntabletter.

Det tog mig flera år efter skilsmässan att ta igen min sömnskuld.

Jag älskar fortfarande att sova. Och hatar fortfarande att vaka. Och jag värderar ensamma nätter högt.