När jag var 12 år var det två saker jag var bombsäker på:
1.
Jag skulle aldrig flytta från Malax
2.
Jag skulle aldrig dricka alkohol
Jag ville bo i Malax eftersom det fanns öppna fält och
vanliga hus, och jag ville inte dricka alkohol eftersom alla som dricker mår
illa och börjar röka vilt och kyssa okända män på konstiga hemmafester.
Och så villa, vovve och Volvo, ville jag ha.
När jag idag rör mig ensam i centrum kvällstid, bland alla
dessa okända människor, hör spårvagnarnas gnissel, och kisar mot de dimmiga
stadsljusen, tänker jag ofta på vad som finns kvar i mig av den 12-åringen.
Som barn var jag introvert. Jag satt hemma och läste, skrev
dagbok och gjorde mina läxor. Jag gick ut nian med det högsta medeltalet av
alla, hundra elever, på min årskurs. Jag var den mesta tråkplugghästen som
existerade i universum.
Så vad i helvete hände?
I denna skrivande stund vet jag inte säkert. Men jag tror
att Helsingfors förändrade mig – och det annorlundaskap som blev min gemenskap
här. Här kan jag andas. Jag kan leva ut mig själv. Ingen dömer eller synar mig
i sömmarna.
Jag kanske någonstans redan som 12-åring visste:
1. Det blir ingen traditionell Malaxmamma av mig
2. Jag kommer inte att dricka limsa hela livet och förbli
okysst
Men jag kommer ihåg att jag en natt, i mitt första äktenskap,
som 24-åring, fällde denna replik:
”Jag måste i något skede bygga ett eget hus på landet.
Annars lever jag inte ett riktigt liv.”
And I wonder, were I on drugs then?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar