I kväll träffade jag en person och drack ett glas vin. Man
kunde kalla denna träff för en date, men det är egentligen inte poängen med
detta inlägg.
(även om jag vet att sliskiga detaljer om mitt eventuella
kärleksliv skulle få besökarantalet på bloggen att rusa i höjden)
Den här personen är inte född i Finland, och vi talade
engelska sinsemellan.
När han kom till Finland för många år sedan, stirrade folk
misstänksamt på honom.
I hans hemland flödar dock främlingshatet lika aggressivt
som här. Och det paradoxala/intressanta/fåniga är att vårt främlingsfientliga
parti är inspirerat av det främlingsfientliga partiet i hans hemland.
Främlingsfientliga i alla länder – förenen eder! Och se till att era folk håller sig inom
gränserna för den nation som är deras!
Amen.
Jag börjar bli trött och lite paranoid.
Jag är trött på nazihälsningar, hetero-pride-tillställningar
och svenskhat – och just nu i denna stund, är jag innerligt trött på den rädsla
för annorlundaskap som förenar majoriteter i Europa.
Jag börjar bli paranoid för jag misstänker att alla personer
som tillhör majoritetsbefolkningen i vårt land i viss mån är
främlingsfientliga, tills de personligen har bevisat motsatsen.
Mötet ikväll präglades därför av en viss lättnad för min
del. Jag behövde inte misstänka att han skulle ha förutfattade meningar om
finlandssvenskar – han visste knappt vem Mumin var.
Och i mina ögon hörde vi ju till samma minoritetsgäng. Det
är ”vi” mot ”Hirvisaari och dom”.
Jag kunde således tryggt lägga mina egna paranoida fördomar
om finländare åt sidan för att ägna mig åt att idealisera hans hemland.
Eftersom jag själv är fri från all typ av kategoriskt tänkande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar