Mammor och Fifty Shades of Grey

Jag lånade boken Skriet från kärnfamiljen av Rebecka Edgren Aldén och Tinni Ernsjöö Rappe, av en väninna. Den läste jag före Fifty Shades of Grey, vilket kanske var en av orsakerna till den fullständiga akne i hjärnan jag fick av den senare. Men det är en annan historia.

Det som Skriet från kärnfamiljen behandlar är bl.a. mammors skuldkänslor. Mammor har skuldkänslor för att de jobbar, tar sig egen tid, dricker vin, umgås med väninnor, sportar. Ibland har de skuldkänslor för att de inte bakar bullar eller byter lakan tillräckligt ofta. Mammor tycker med andra ord att de alltid ska prioritera sina barn, och sin familj. 

Papporna däremot – de prioriterar sitt jobb och sin inkomst, de prioriterar sina hobbier och sitt umgänge med vännerna. Och de har inte alls dåligt samvete.

När pappor har ansvar för kalas, så blir det fel sorts godis och han kommer inte ihåg att lilla Lisa är laktonsintolerant och inte kan äta glass.

Stackars pappor. En pappa är tydligen som ett barn som (också) måste uppfostras?

Eller hur är det egentligen – kanske mammorna borde ta ett chillpill? Lägga sig i badkaret med ett glas vin och läsa lite Fifty Shades of Grey (om det inte finns annat i bokhyllan) ch låta pappan husera fritt? 

Boken fick mig att inse att jag aldrig haft skuldkänslor som mamma. Det stör mig t.ex. inte dugg att jag inte engagerar mig i Föräldraföreningen i dotterns skola – Kalles pappa gör ju det inte heller – och inte stör det honom. Varför skulle det störa mig? Kalles pappa tycker inte att han har något att ge denna förening, så varför skulle jag ha?

Även om jag är kvinna betyder det inte att jag väljer att alltid prioritera mitt barn. Och jag väljer också att inte ha skuldkänslor över min otillräcklighet som mamma.

Däremot har jag skuldkänslor över min otillräcklighet som förälder. Men det är som Fifty Shades of Grey – också en annan historia.