Jag älskar dig mer än universum är stor

- Vi brukar skriva så till varandra, kärleksord på franska.

Men herregud, säger jag och himlar med ögonen. Står du faktiskt ut med det?

Jag tycker det är sött! säger väninnan och skrattar åt mitt himlande.

Jag tycker inte om söta ord och kärleksförklaringar. Sådana klibbar som sirap i mina ögon och öron och får mig att vilja krypa ur mitt skinn. Kanske för att jag tycker att det går inflation i dem, kanske för att de känns programmatiska, för att människor säger det till varandra (bara?) för att bli bekräftade. Jag säger att jag älskar dig bara för att jag vill höra att du älskar mig. Bara via dig och din bekräftelse kan jag bli till, vara någon.

För att det hör till att mannen och kvinnan säger så till varandra i de roller de har som älskade.

Och vad är det för fel på det kan man då undra?

I alla de relationer som har varit viktiga för mig har det funnits sparsamt med kärleksförklaringar – och då när det funnits sådana har de faktiskt betytt något – man har menat det man sagt. Det har inte blivit till en slentrianmässig aria av sötsliskiga ord som man öst över den andra titt som tätt.

Mitt problem är (och jo jag inser att jag har ett problem) att jag egentligen ofta inte tycker att det finns någon essens i kärleksförklaringar – det som upprör mig och ger mig ångest är ordens tomhet och ihålighet. Och det är det som skrämmer mig mest: att de ord som betecknar de allra djupaste känslorna används så flyktigt, så lätt. Som om vi försöker täcka över bristen på riktig kärlek genom att tvångsmässigt säga att vi älskar varandra. Eller för att vi så vill vill vill älska och bli älskade att vi tror att kärleken börjar existera om vi använder kärleksspråk.

Jag tror att frånvaron av ord kan fungera som en starkare kärleksförklaring än orden i sig. För att de känslor, som då de uppstår och är verkliga, inte kan benämnas med de ord vi har för dem, eftersom dessa är utdöda och överanvända. De är urvridna all sin ursprungliga betydelse.

Eller så kanske jag bara har fel och är en gammal bitter och cynisk medelålders tant.

Sanningen om rötter

Ikväll i spårvagnen: fyra personer stiger på vid Glaspalatset med mig. De talar dialekt. De vet inte var de ska stiga av. Två av dem sätter sig bakom mig.

-       vi stiger av där den där långhåriga stiger av.

-       är du säker?

-       klart det. Han ska också på Whitesnake.

Jag väger av och an. Ska jag tala med dem, fråga vart de ska. Eller ska jag inte. Jag är en hemlig österbottning för jag ser ut som en helsingforsare. Jag föreställer mig hur det är att inte veta var man ska av – bara mörker och främmande platser utanför fönstret som susar förbi. Det var decennier sedan jag själv upplevde det här – men jag minns.

När jag inser att de missat sin hållplats vänder jag mig om och frågar på dialekt om de är på väg till ishallen. Stora ögon och gapande munnar. Sen – jo! Jag visar var den ligger och berättar att de kan stiga av på nästa och gå tillbaka. Kvinnan ler och tackar och jag frågar varifrån de kommer.

Från Kvevlax. Jag är från Malax, säger jag. Från –lax-orter. Vi hör ihop, vi är ett, vi förstår varandra. En känsla av värme.

Och när de stiger av tar de känslan med sig. Magen knyter sig och jag är plötsligt ensammast i världen. Ensam på spårvagnen i en stor stad som inte är min.

Lämna mig inte här ensam på den här spårvagnen ut till ingenstans – låt mig komma med! Det hem som jag potentiellt är på väg till är bara väggar, golv och tak utan känsla. Det jag har här är ingenting, ingenting jämfört med det som kunde ha varit med er. En social samhörighet och gemenskap – gränslös villkorslös.

Och ändå. Den människa jag var för decennier sedan finns inte längre – cellerna har bytts otaliga gånger och de tankar som den personen tog för sanningar har för länge sedan drivits iväg av andra och ytterligare nya.

Som Ingrid Bergman sa: ”Jag är rotlös och jag behöver inga rötter. Jag vill inte ha några rötter.”

Men jag vet ännu inte om det har blivit också min sanning. Ännu en ny sådan.

I riksdagsvalet och kvalet

Sannfinländarna igen. Jag kan inte sluta tänka på att de ha fel och jag har rätt. Jag tycker inte alls att vi behöver närma oss varandra, vi rödvinsdrickande blomtanter i Berghäll och de kossudrickande männen i Kihniö. Vad har vi att säga varandra?

Lösningen ligger inte i att vi och de ska diskutera hur vi tillsammans kan bygga upp Finland.

Lösningen ligger i att bryta det mönster som gått från generation till generation, med början kanske från krigen? Ett mönster av mindervärdeskomplex så djupt rotat i den finska själen att det tar sig uttryck i avsky för det som hotar, för det man inte förstår, för det som är annorlunda. Precis som den tuffa pojken på skolgården som mobbar för att med alla medel dölja sin bultande osäkerhet.

Vi är ju alla ”den andre”, vi är alla unika och främmande inför varandra.

Var går gränsen för annorlundaskapet? Hur ”lika” måste man vara för att få höra till ”folket”? Man får inte vara homosexuell, inte heller bisexuell - men får man ha kysst någon av samma kön? Fantiserat om någon av samma kön?

Och hur mycket brytning får man ha för att accepteras, och hur brun får man vara? Kanske man kan kompensera brytning med att på alla sätt uppföra sig ”finskt” (dricka kossu, äta korv och bänkidrotta)? Om man som invandrare är tillräckligt tacksam kan det kanske också kompensera.

Jag är arbetarbarn, men har ändå kunnat studera och jag har fått specialsjukvård utan att gå i personlig konkurs. Men jag har inte gjort något personligen för att få allt detta, jag har bara haft tur! Vi har alla haft tur när vi har fått växa upp i ett välfärdsland. Att just vi får leva så här är ingen självklarhet. Det har bara råkat bli så, precis som de som är födda i fattigdom har haft otur. Varför har vi första tjing på denna välfärd, bara för att vi råkat växa upp med den?

I debatten om riksdagsvalet finns det en alltför tillåtande attityd. Är inte sannfinländarnas fosterländskhet precis just en form av uteslutning, värdering av andra, eller med andra ord: rasism? Med fosterländskhet menas ju att det egna landet, den egna kulturen (och det ”egna” folket) är bättre än andra länder, kulturer och folk.

Det jag uttrycker nu är också en form av vi-och-de-tänkande, en form av rasism. Men jag vet ändå att jag har rätt och de har fel.

Drömmen om den lättfotade hinden

Jag sprang igen 8 km. Det är tungt att springa eftersom jag känner mig alltför tung och för att jag får vallningar alltid när jag har sprungit 2,56 km och de håller på tills jag sprungit 4,77 km. Hjärtat bankar, jag känner mig svag, svetten sprutar och jag mår illa. Men jag springer ändå. Fan jag springer för jag har anmält mig till Naisten kymppi den 24 maj och då vill jag springa som en lättfotad (!) hind i Centralparken.

Jag tränar hela tiden, nästan varje dag.

Den här artikeln, om wellness-boomen och hälsohysterin fick mig att fundera på min träningsiver. Speciellt fastnade jag för tanken att det är vårt eget fel om vi blir sjuka, om vi inte tar hand om oss själva, dvs. lever enligt dagens fitness-hysteris ytterlighetsdiet: power walks varje morgon på tom mage kl. 5.30 och därefter två burkar fettfri kvarg.

När min läkare ringde och sa att jag var allvarligt sjuk blev jag ärligt förvånad eftersom jag var i god form. Jag minns att jag grät och frågade: Vad har jag gjort för fel (jag menade alltså: har jag druckit för mycket sprit och ätit för mycket bulla?) Läkaren sa att jag inte gjort något fel, att jag inte genom att träna mer, äta bättre etc. kunde ha förhindrat att bli sjuk.

Ändå tränar jag varje dag, trots att det kanske inte hindrar mig från att bli sjuk igen. Innan jag blev sjuk tränade jag för att jag tänkte att det kunde trolla bort rumpan. Nu tränar jag mest för att jag har problem med vätskecirkulationen i kroppen eftersom jag fick 27 lymfkörtlar bortopererade i magen, vilket gör att benen har en tendens att svälla om jag sitter stilla för länge. Jag tränar också för att endorfinruset är trevligt. Inte för att minska rumpomfånget.

Jag ljuger - rumpan irriterar mig. Men i morse kom jag på att det finns fysiska likheter mellan mig och Kim Kardashian, alltså nedanför midjan. Jag ska fortsätta att tänka på det.

Att gå i terapi och välja solen

Min terapeut och jag träffades (möjligen) för sista gången förra veckan. 

Jag visste inte mycket om terapi innan jag började. Terapi var för mig ovetenskapligt och mystiskt. Att sitta och prata och prata med någon som eventuellt skulle säga hurudan människa jag är på basis av det jag sa – vilken fasa.

Första gången jag satt i korridoren på mottagningen spelades dessutom begravningsmusik från en bandspelare. Om man ännu inte är deprimerad, så blir man ju, tänkte jag då.

Mitt mål med terapin var att terapeuten skulle berätta för mig hur jag kunde undvika att få alla de sjukdomar som jag googlade fram. Så jag berättade för henne om alla hemskheter man kan insjukna i. Hon sa att jag skulle sluta googla och ritade en sol på ett papper.  ”Om du slutar googla så mår du bättre”, sa hon.

Men jag kan fortfarande insjukna i hemskheter, sa jag.

Men det kan alla och det hör till livet, sa hon. Väljer du solen eller väljer du att googla?

Jag himlade med ögonen och svarade inte.

Jag blev tvungen att googla igen efter några dagar eftersom jag hade ont i ena benet. Jag hittade bl.a. en blogg om en kvinna som kämpade mot cancer i äggstockarna. Jag läste hela bloggen. Hon dog sen.

Jag berättade för min terapeut att jag var tvungen att googla igen:

Visste du förresten att man kan få cancer i blygdläpparna?

Hon tittade på mig och himlade med ögonen.

Jag fnissade och sa att visst visst, jag väljer solen! Från och med nu väljer jag solen!

Jag lovar att aldrig googla mer.

Jag säger nej!

Mitt liv är en skärgård. Med små paradisöar där jag dricker vin med mina allra käraste vänner. Eller där jag umgås med dottern.

Mellan öarna finns jobbet, slitet, vardagen. Tidiga morgnar, långa arbetsdagar, kanske misslyckade ansökningar och inte tillräckligt bra föreläsningar. Konflikter med dottern och på jobbet. Ensamma kvällar och nätter.

I dag tänkte jag på kvinnor som låter deras män försörja dem och vad dessa kvinnor kanske gör på dagarna för sig själva, om de inte har barn att sköta om. De kanske läser eller bakar kanelbullar. Går ut med taxen. Putsar silvret. Städar gör de kanske inte, för det finns städerskor för sådant. Men de lagar mat till mannen! Kanske i ett litet nätt förkläde för att inte förstöra blusen.

Och tänk om jag skulle ha det så. Jag skulle kunna forska, läsa, skriva vad jag vill, göra det jobb jag vill.  Träna när som helst. Kanske resa.

Men. Inte resa ensam, och inte vart och exakt hur jag själv vill. Knappast skulle jag heller kunna leva som jag vill.

Om jag skulle ha en man som försörjer mig, skulle jag:

• inte kunna sova ensam, trots att jag vill (95 % av alla män snarkar)
• inte kunna åka iväg när jag vill, och resa med vem jag vill (tro mig, jag vet)
• inte få vara ifred när jag vill (män brukar inte trivas i garderober)
• inte få bo hur jag vill (män vill ofta vara med och bestämma om sådant)

Och värst av allt: jag skulle känna att jag har en skuld att återbetala (för att jag blir försörjd), och den skulden skulle jag vara tvungen att betala med allt det ovan nämnda.

Min frihet har inget pris. Jag skulle aldrig låta någon försörja mig.

Jag skriver detta som om miljonären till man står på trappen och väntar på mig. 

När jag går till jobbet tidigt på morgnarna brukar jag passera ett skylfönster där det visas reklam för lyxbåtar i tropikerna, på en stor tv-skärm. Där står en vacker kvinna i bikini och väntar på en man som kör fram till henne i en lyxbåt.  Jag brukar stå där i mörkret och glo hålögt på dem, medan duggregnet/snön väter ner jackan.

Lika sannolikt är det väl att en man skulle vilja försörja mig. Men OM. Då säger jag NEJ.

En effektivitetsneurotikers fem teser

Regler var och en borde följa, som vet att de har en effektivitetsneurotiker (som undertecknad) i sin närhet. Om man inte vet att man har en sådan i sin omedelbara närhet, så finns det ändå förmodligen en sådan i ens icke omedelbara närhet.

En effektivitetsneurotiker är en sådan person som AVSKYR att VÄNTA på att KOMMA VIDARE för att en mindre effektivitetstänkande individ förhalar personens DYRBARA TID.

Fem viktiga regler:

1.      Om du har ditt skåp bredvid mitt efter jumppan och klämmer in dig bredvid mig med ett snett leende och ett ursäktande ”Mä oon tääällä” – så ser du till att KLÄ AV DIG ALLA KLÄDER tills jag kommer tillbaka från duschen, så att du kan gå i duschen direkt när jag kommer, så att jag INTE BEHÖVER STÅ OCH VÄNTA på att få komma till MITT skåp för att du står i vägen och skitsnackar med din pissiskompis på andra sidan omklädningsrummet.
2.      Om du är en ADB-typ och vill undervisa mig i något ADB-system som jag behöver för att klara av mitt jobb så KOM IN GENAST PÅ DET VÄSENTLIGA, alltså VISA MIG GENAST VILKA SJUTTONS RUTOR jag ska trycka på så jag gör det rätt. Snacka inte 45 minuter i början om hur SVÅRT det kan kännas i början att jobba med ADB-systemet om man är medelålders och inte har en snopp. Bespara mig också monologer om IRRELEVANTA rutor.
3.      Blockera inte trånga korridorer på universitetet med att stå och prata med den där kompisen som du inte sett sen dagis. Jag är en jätteviktig person som inte vill förlora sekunder på att knuffa er åt sidan.
4.      Du diskuterar inte heller med dina kolleger i matkön. I matkön koncentrerar man sig på att LÄGGA MAT PÅ SIN TALLRIK.  Beslut angående vilken typ av mat och i vilken omfattning denna ska läggas på tallriken fattas INNAN man ställer sig i kön.
5.      Sist men inte minst: I rulltrappor STANNAR MAN ALDRIG TILL efter att man stigit av rulltrappan. Oberoende om man åker ner eller upp. Man går vidare. Detsamma gäller spårvagnar, bussar, metron och flygplan. Och vanliga trappor. Och duschar och toaletter.