Jag lever. Alltså är jag.

Jag åkte hem med bussen från min goda vän ikväll – berusad av cava och resterna av det lugnande medel jag tog på dagen för att kunna ta emot läkarens besked.

När jag steg av bussen slog sommarvärmen emot mig. Tårarna rann av lättnad och upplöst ångest. När jag gick hemåt kände jag hur påtagligt skör jag är som människa. Livet dallrade och jag med det.

När döden plötsligt finns som ett alternativ till livet, gör denna kontrast livet till något alldeles annorlunda. Något alldeles extraordinärt. Levande, dallrande, energiskt.

Jag kanske är helt frisk, eller så är jag det inte.  Men jag lever nu.

Jag lever. Alltså är jag.

Kvinnlighet och härlighet

”Sen ska du veta att du fortfarande är samma person du var innan. Och du är fortfarande också kvinna.”

Läkaren ler och klappar mig moderligt på handen.

Jag ler och säger: Jå. Jag tänker inte inleda en diskussion om kvinnlighet och genus med henne, hon vill ju väl.  Men jag är frestad att fråga om hon tror att den s.k. ”kvinnligheten” sitter i magen.

Sköterskorna är som solstrålar. De kommer titt som tätt med små genomskinliga hostmedicinmått med piller. Och varje gång vill de titta på magen. Sen ler de lyckligt och säger att den ser så ”fin ut!”

Jag vet att om jag ens av misstag tittar på den fina magen så finns risken att jag förlorar medvetandet och dör.

Varje gång jag trycker på den röda knappen kommer de.  Dag som natt. Fortfarande leende.

Efter mindre än ett dygn börjar de koppla bort mig från slangarna, trots mina protester NEJ, JAG KAN INTE STIGA UPP.

Joho! Säger de glättigt. Det går så bra så! Och så släpar de runt med mig på avdelningen skrattande och pratande medan jag kvider av smärta.

”Det är dina magmuskler! Hade du haft löllömage så skulle det inte göra ont!” 

Och jag tänker på de gånger jag träffar studenter och diskuterar deras texter och hur trött jag är när den sista för dagen kommer och hur svårt det är för mig att orka vara trevlig.  Och jag tänker att jag inte förstår hur de orkar.

De är alla lågavlönade kvinnor som jobbar fruktansvärt hårt – inte för pengar utan för…? Ja, för vad? För att de hittar en glädje i kontakten med människor? För att de ser hur tacksamma patienterna är över vården? För att de är myten om den vårdande kvinnan personifierade?

Om Elop skulle bli tvungen att ge lika mycket mänsklig värme i förhållande till den förmögenhet han tjänat in de senaste åren, så vore han Moder Theresa.

Jag saknar förmodligen den gen som dessa sjuksköterskor har, med eller utan livmoder. Men jag är oerhört tacksam över hur de behandlade mig.

Soini och den kissande finländaren

Just när jag för en stund sedan stod och hängde tvätten, såg jag en man kissa vid ett träd alldeles utanför mitt fönster. Lite så där som en hund. Nisse, vår lånegoldis, kissar också alltid på träd, stolpar eller buskar – aldrig bara på gräset.

Lite paradoxalt att han stod just där utanför mitt fönster ikväll. Och kissade offentligt.

För tidigare i eftermiddags, när jag var ute och sprang, stod en annan man och kissade alldeles intill Vichtisvägen (en infartsled) medan trafiken dundrade förbi. Glatt svängde han med sin degklump en stund innan han lyckades peta in den i byxorna igen.

Han kissade intressant nog varken på stolpe, träd eller buske. Vad jag såg i alla fall.

För jag blundade intensivt när jag sprang förbi. Jag kände bara doften av hans koskenkorvaparfym.

När jag hade hämtat min dotter från Eftis halv-femtiden, stod det tre män utanför den lokala krogen (rejält påstrukna de också), och kommenterade mitt utseende när jag gick förbi. Dottern gick bredvid och höll mig i handen.

Alla dessa kissande och påstrukna män såg ut som och lät som finländare.

När jag senare tog bussen in till stan, noterade jag Sannfinländarnas valreklam på bussen framför: ”Saat mitä tilaat” (ordagrant: ”Du får vad du beställer”, dvs. du tar konsekvenserna av dina handlingar).

Nå just det. För en gångs skull har de rätt. Om jag stannar i det här landet kommer jag att få stå ut med en motbjudande alkoholkultur med offentligt kissande och fula kommentarer.

För att inte tala om allt annat som alkoholmissbruk orsakar. Våld mot barn, våld mot kvinnor. Mord. Självmord. Barn som lämnas ensamma när föräldrarna är på krogen. Trafikolyckor. Cancer och leverskador. Hjärnskador. Och massor med andra mycket hemska saker.

Soini – du har verkligen fått vad du beställt. Du och de dina lägger ner enorma mängder tid, pengar och resurser på att bekymra er om att tiggarna stör er när ni går på gatan, eller om att kanske inte längre får sjunga Den blomstertid på skolavslutningen, eller om att det existerar Tom of Finland-frimärken, eller om bara det faktum att det talas för mycket svenska, somali eller grekiska eller något annat språk som inte är finska i det här landet.

Se de riktiga problemen – och hjälp de människor som har dem. Du står ju på ”folkets” sida, muka. Och det är där problemen finns.

Om att kissa på närpesiska på väg till Kautokeino

Vi kör från Kittilä, mot Kautokeino, min bästa vän och jag. Med henne känner jag mig mer mig själv än med någon annan.  Och med henne ska jag få tillbringa fyra dagar i den samiska byn Kautokeino, där vi båda ska delta i ett seminarium om minoritetsspråk och medier.

Det är många timmar att köra. Snön gnistrar.

Vi berättar historier för varandra. Jag berättar om den första pojken jag kysste som 14-åring, i Åminne i Malax. Ynglingen kom från Närpes. Poängen som jag vill komma fram till, är att det enda jag minns är att han sa:

”Nö ska ja ja å piss i paar mietär.”

Min vän fnissar och upprepar:

”Pissi paa paa…?”

Piss i paa paa?

Ja just det, uppvuxen i Grankulla och var en gång på en roadtrip i Österbotten, men annars då liksom gumipitt.... tänker jag automatiskt.

Och plötsligt känner jag hur jag tänker fram den där klyftan mellan mig själv som österbottning och hon som helsingforsare.

Jag suckar och upprepar repliken på helsingforssvenska:

”Nu ska jag gå och pissa ett par meter”

Men herregud så det låter konstlat i översättning. 

Hahaaaaaa! skriker hon ut bakom ratten, och trycker gasen i botten.  Jag känner mig språkexotisk och inleder stora planer i mitt huvud med målet att introducera henne i dialektvärldens mystik.

Vi anländer till en platå, med hus i olika färger, två matbutiker, och äldre kvinnor med sparkstötting i samedräkter under gula reflexvästar.  Och sol och snö.

Kauokeino.

Min bästa vän säger: ”När jag första gången kom hit insåg jag att människorna här är mycket mer kosmopoliter än i resten av Norden. De talar alla mer eller mindre fem språk: norska, samiska, finska, svenska och engelska. ”

Och så är det. Alla jag har träffat här hittills ser mångspråkighet som en självklarhet.  Det är inget konstigt med det.

Hakkarainen och gänget borde göra en roadtrip hit.

Och hur hänger detta ihop med dialektincidenten i bilen? Kanske det att olika språk ger olika perspektiv på världen, och att min vän kanske aldrig kan förstå den fulla betydelsen av närpespojkens enkla yttrande på närpesiska.

Och att jag aldrig kan förstå den samiska kulturen och världen till fullo utan att kunna samiska. Men jag lyssnar och förundras.

Jag sitter i korridoren

Min student Ilkka brukar alltid sitta på samma plats i föreläsningssalen varje torsdag.

Idag hade han satt sig på en annan plats.

”Ilkka, varför sitter du inte på din plats”, undrade jag. ”Jag känner mig otrygg”.

Ilkka flyttade sig snällt till sin vanliga plats.

Detta var naturligtvis ett humoristiskt tilltag från min sida. Men inte enbart. Med åren har jag haft allt mer behov av rutiner. Stagnation. Att allt har sin plats. Vila. Lugn och ro. Inga förändringar. Inga svåra beslut.

Absolut inga svåra beslut.

Jag har fattat så många svåra beslut i mitt liv. Jag trodde att det bakom varje svårt beslut fanns ett lugn och ro, en balans och en vila.

Som om jag måste öppna och gå igenom varje dörr som kom emot. Kämpa och slåss och orientera mig genom, anpassa mig till och integrera mig i allt det som fanns i rummet bakom den dörren tills jag inte kunde inte klarade inte orkade mer och gick till nästa dörr. Och sen till nästa.

Ända tills jag bara satte mig ner i korridoren. Och där sitter jag än.

Korridoren är en ljuvlig plats. En ände. En vila.

I början av veckan får jag och Matilda vår nya soffa. Den gamla bärs bort. Jag måste gå igenom soffdörren. Anpassa min rumpa, mina ben, att stämningen i rummet förändras.

Det är bäst att Ilkka håller sig till sin vanliga plats – för det är inte sagt att jag klarar av hans flyttfasoner under anpassningsprocessen till min nya soffa.