Min farmor jobbade tidvis under sitt arbetsföra liv som
städerska. Hon var stolt över sitt jobb – och det var en självklarhet för henne
att jobba samtidigt som hon tog hand om min farfar och deras två pojkar.
Min farfar var också arbetare, och hängiven socialist med
starka kommunistiska åsikter.
I går när jag var på gymmet och hade varit i duschen, kom en
städerska och städade upp de hårstrån jag hade lämnat efter mig.
Jag skämdes och tänkte på min farmor.
Jag känner ibland också skam över att städerskan kommer in i
mitt arbetsrum och torkar upp slasket jag drar in med mina skor. Skam över
hierarkins existens och över att jag har bättre arbetsförhållanden och lön än
städerskan som torkar mitt golv. Och över hennes osynlighet.
Men för mig är hon inte osynlig. Hon är som min farmor. Hon
har rätt att vara stolt över det arbete hon utför och kunna försörja sig på
det.
Kom ihåg att se henne i ögonen och att aldrig aldrig
underskatta det arbete hon utför.
Och se denna dokumentär om fattigdom i USA, och svårigheten
att försörja sig för vanliga arbetarfamiljer:
http://www.pbs.org/wgbh/pages/frontline/two-american-families/
Hörde en podcast om hur journalisterna på Sveriges radio tenderar småprata med städarna jämt och ständigt. De pratar så mycket så städarna inte riktigt hinner göra sitt jobb. Hon i poden (Carolina Ringskog Ferrada-Noli) gissade att journalisterna så förtvivlat gärna vill visa att de inte alls känner sig bättre eller överlägsna städarna och att de genom att småprata liksom raderar ut klasskillnaderna. Intressant "spaning", som de säger i Stockholm. Kanske på annat håll också, jag vet inte.
SvaraRaderaJag förstår dem så väl, journalisterna! I Finland tror jag att städarna fortfarande är ganska osynliga och man har inte samma problem med klasskillnader och hierarkier som i Sverige. Sen är det förstås att stoppa huvudet i sanden om man tror att klasskillnaderna försvinner genom att man inte låtsas om dem.
Radera