Jag blundar och ger henne en femma.

Idag inledde jag min andra kurs i universitetspedagogik. Vi ska få utveckla vår förmåga att bedöma studenternas prestationer.

(Kursen handlar också om kvalitetslärande, men det är en term som ännu vagt flummar omkring i mitt huvud, och som hjärnan inte helt hiffar.)

Jag brukar undvika att bedöma uppsatser (språkligt) med vitsord – eftersom det känns omöjligt. Det är så många olika kriterier som borde tas i beaktande, och hur ska man kunna väga kriterierna mot varandra? Och var går gränsen mellan språk och innehåll? Vad är det egentligen jag bedömer om jag ger ett vitsord för ”språket”. 

I en pedagogisk studie som gjorts vid Stockholms universitet om hur olika lärare bedömer uppsatser framkom att olika bedömare ganska ofta ger olika betyg för samma uppsats. En förklaring kan vara att bedömarna anser att vissa kriterier väger mer än andra. En del lärare (som i detta fall bedömde uppsatsen som helhet) fäste t.ex. mer vikt vid språkliga aspekter, medan andra helt bortsåg från språket och bedömde enbart innehållet.

En annan förklaring till varför lärarna bedömde på olika sätt var att vissa lärare bedömde hela skrivprocessen, dvs. om studenten utvecklats mycket under processens gång, kunde han eller hon få ett bra vitsord även om slutresultatet inte var så bra. Andra lärare bedömde enbart den färdiga texten.

Rapporten hittar du här: (http://www.su.se/polopoly_fs/1.11109.1296136285!/menu/standard/file/pu2003_3.pdf)

Visst är det skrämmande att bedömningen av ett examensarbete kan göras så subjektivt eller till och med slumpmässigt.  Å andra sidan är bedömning i någon mån alltid subjektiv – eftersom det är en människa som gör den.  Å tredje sidan är det paradoxalt att en så central aspekt som bedömning av prestationer är så inexakt vid ett universitet – där allt övrigt i världen anses kunna mätas intill exakthet.