Drömmen om den lättfotade hinden

Jag sprang igen 8 km. Det är tungt att springa eftersom jag känner mig alltför tung och för att jag får vallningar alltid när jag har sprungit 2,56 km och de håller på tills jag sprungit 4,77 km. Hjärtat bankar, jag känner mig svag, svetten sprutar och jag mår illa. Men jag springer ändå. Fan jag springer för jag har anmält mig till Naisten kymppi den 24 maj och då vill jag springa som en lättfotad (!) hind i Centralparken.

Jag tränar hela tiden, nästan varje dag.

Den här artikeln, om wellness-boomen och hälsohysterin fick mig att fundera på min träningsiver. Speciellt fastnade jag för tanken att det är vårt eget fel om vi blir sjuka, om vi inte tar hand om oss själva, dvs. lever enligt dagens fitness-hysteris ytterlighetsdiet: power walks varje morgon på tom mage kl. 5.30 och därefter två burkar fettfri kvarg.

När min läkare ringde och sa att jag var allvarligt sjuk blev jag ärligt förvånad eftersom jag var i god form. Jag minns att jag grät och frågade: Vad har jag gjort för fel (jag menade alltså: har jag druckit för mycket sprit och ätit för mycket bulla?) Läkaren sa att jag inte gjort något fel, att jag inte genom att träna mer, äta bättre etc. kunde ha förhindrat att bli sjuk.

Ändå tränar jag varje dag, trots att det kanske inte hindrar mig från att bli sjuk igen. Innan jag blev sjuk tränade jag för att jag tänkte att det kunde trolla bort rumpan. Nu tränar jag mest för att jag har problem med vätskecirkulationen i kroppen eftersom jag fick 27 lymfkörtlar bortopererade i magen, vilket gör att benen har en tendens att svälla om jag sitter stilla för länge. Jag tränar också för att endorfinruset är trevligt. Inte för att minska rumpomfånget.

Jag ljuger - rumpan irriterar mig. Men i morse kom jag på att det finns fysiska likheter mellan mig och Kim Kardashian, alltså nedanför midjan. Jag ska fortsätta att tänka på det.

Att gå i terapi och välja solen

Min terapeut och jag träffades (möjligen) för sista gången förra veckan. 

Jag visste inte mycket om terapi innan jag började. Terapi var för mig ovetenskapligt och mystiskt. Att sitta och prata och prata med någon som eventuellt skulle säga hurudan människa jag är på basis av det jag sa – vilken fasa.

Första gången jag satt i korridoren på mottagningen spelades dessutom begravningsmusik från en bandspelare. Om man ännu inte är deprimerad, så blir man ju, tänkte jag då.

Mitt mål med terapin var att terapeuten skulle berätta för mig hur jag kunde undvika att få alla de sjukdomar som jag googlade fram. Så jag berättade för henne om alla hemskheter man kan insjukna i. Hon sa att jag skulle sluta googla och ritade en sol på ett papper.  ”Om du slutar googla så mår du bättre”, sa hon.

Men jag kan fortfarande insjukna i hemskheter, sa jag.

Men det kan alla och det hör till livet, sa hon. Väljer du solen eller väljer du att googla?

Jag himlade med ögonen och svarade inte.

Jag blev tvungen att googla igen efter några dagar eftersom jag hade ont i ena benet. Jag hittade bl.a. en blogg om en kvinna som kämpade mot cancer i äggstockarna. Jag läste hela bloggen. Hon dog sen.

Jag berättade för min terapeut att jag var tvungen att googla igen:

Visste du förresten att man kan få cancer i blygdläpparna?

Hon tittade på mig och himlade med ögonen.

Jag fnissade och sa att visst visst, jag väljer solen! Från och med nu väljer jag solen!

Jag lovar att aldrig googla mer.

Jag säger nej!

Mitt liv är en skärgård. Med små paradisöar där jag dricker vin med mina allra käraste vänner. Eller där jag umgås med dottern.

Mellan öarna finns jobbet, slitet, vardagen. Tidiga morgnar, långa arbetsdagar, kanske misslyckade ansökningar och inte tillräckligt bra föreläsningar. Konflikter med dottern och på jobbet. Ensamma kvällar och nätter.

I dag tänkte jag på kvinnor som låter deras män försörja dem och vad dessa kvinnor kanske gör på dagarna för sig själva, om de inte har barn att sköta om. De kanske läser eller bakar kanelbullar. Går ut med taxen. Putsar silvret. Städar gör de kanske inte, för det finns städerskor för sådant. Men de lagar mat till mannen! Kanske i ett litet nätt förkläde för att inte förstöra blusen.

Och tänk om jag skulle ha det så. Jag skulle kunna forska, läsa, skriva vad jag vill, göra det jobb jag vill.  Träna när som helst. Kanske resa.

Men. Inte resa ensam, och inte vart och exakt hur jag själv vill. Knappast skulle jag heller kunna leva som jag vill.

Om jag skulle ha en man som försörjer mig, skulle jag:

• inte kunna sova ensam, trots att jag vill (95 % av alla män snarkar)
• inte kunna åka iväg när jag vill, och resa med vem jag vill (tro mig, jag vet)
• inte få vara ifred när jag vill (män brukar inte trivas i garderober)
• inte få bo hur jag vill (män vill ofta vara med och bestämma om sådant)

Och värst av allt: jag skulle känna att jag har en skuld att återbetala (för att jag blir försörjd), och den skulden skulle jag vara tvungen att betala med allt det ovan nämnda.

Min frihet har inget pris. Jag skulle aldrig låta någon försörja mig.

Jag skriver detta som om miljonären till man står på trappen och väntar på mig. 

När jag går till jobbet tidigt på morgnarna brukar jag passera ett skylfönster där det visas reklam för lyxbåtar i tropikerna, på en stor tv-skärm. Där står en vacker kvinna i bikini och väntar på en man som kör fram till henne i en lyxbåt.  Jag brukar stå där i mörkret och glo hålögt på dem, medan duggregnet/snön väter ner jackan.

Lika sannolikt är det väl att en man skulle vilja försörja mig. Men OM. Då säger jag NEJ.

En effektivitetsneurotikers fem teser

Regler var och en borde följa, som vet att de har en effektivitetsneurotiker (som undertecknad) i sin närhet. Om man inte vet att man har en sådan i sin omedelbara närhet, så finns det ändå förmodligen en sådan i ens icke omedelbara närhet.

En effektivitetsneurotiker är en sådan person som AVSKYR att VÄNTA på att KOMMA VIDARE för att en mindre effektivitetstänkande individ förhalar personens DYRBARA TID.

Fem viktiga regler:

1.      Om du har ditt skåp bredvid mitt efter jumppan och klämmer in dig bredvid mig med ett snett leende och ett ursäktande ”Mä oon tääällä” – så ser du till att KLÄ AV DIG ALLA KLÄDER tills jag kommer tillbaka från duschen, så att du kan gå i duschen direkt när jag kommer, så att jag INTE BEHÖVER STÅ OCH VÄNTA på att få komma till MITT skåp för att du står i vägen och skitsnackar med din pissiskompis på andra sidan omklädningsrummet.
2.      Om du är en ADB-typ och vill undervisa mig i något ADB-system som jag behöver för att klara av mitt jobb så KOM IN GENAST PÅ DET VÄSENTLIGA, alltså VISA MIG GENAST VILKA SJUTTONS RUTOR jag ska trycka på så jag gör det rätt. Snacka inte 45 minuter i början om hur SVÅRT det kan kännas i början att jobba med ADB-systemet om man är medelålders och inte har en snopp. Bespara mig också monologer om IRRELEVANTA rutor.
3.      Blockera inte trånga korridorer på universitetet med att stå och prata med den där kompisen som du inte sett sen dagis. Jag är en jätteviktig person som inte vill förlora sekunder på att knuffa er åt sidan.
4.      Du diskuterar inte heller med dina kolleger i matkön. I matkön koncentrerar man sig på att LÄGGA MAT PÅ SIN TALLRIK.  Beslut angående vilken typ av mat och i vilken omfattning denna ska läggas på tallriken fattas INNAN man ställer sig i kön.
5.      Sist men inte minst: I rulltrappor STANNAR MAN ALDRIG TILL efter att man stigit av rulltrappan. Oberoende om man åker ner eller upp. Man går vidare. Detsamma gäller spårvagnar, bussar, metron och flygplan. Och vanliga trappor. Och duschar och toaletter.

86,6 dygn av gräl

Ganska ofta hör jag mina grannar skrika till varandra när jag sitter på toaletten. Jag vet inte om ljuden på något sätt leds bättre genom avloppsrören mellan bostäderna, för jag hör dem sällan inne i själva bostaden.

Jag kan inte förstå varför de håller på sådär – slösar sin dyrbara tid – sitt enda liv, på att härja med varandra.

Själv har jag levt 20 år olika parförhållanden, med mer eller mindre konflikter.  Om man grälar 2 timmar i veckan i 20 år blir det sammanlagt 2080 timmar gräl.

Det blir 86, 6 dygn av gräl på 20 år.  Det är nästan 3 månader av enbart gräl.

Vilket slöseri med liv.

En vän och kollega till mig som råkade ut för en allvarlig olycka för ett år sedan och fortfarande inte är återställd sa ”nuförtiden är jag för medveten om hur begränsat med tid jag har för att orka med bullshit”. Vi är medlemmar i samma arbetsgrupp som präglas av samarbetssvårigheter.

Parterapeuter hävdar att man måste gräla i ett parförhållande. Annars kanske ilskan byggs upp inombords tills den får utlopp i handgripligheter. Kanske som den ofta gör för den Finske Mannen som inte kan verbalisera sin aggression.

Men ändå.

Kan vi inte snälla bara tycka om varandra och kramas och dansa med blommor i håret och dricka rödvin? Livet är större än att hålla på med gräl.

Det är bara en flunssa!

De senaste veckorna har människor dött. En del har stått mig nära och andra inte.

När jag själv blev allvarligt sjuk för ett halvår sedan blev döden till för mig. Döden blev ett verkligt hot. Den var som ett svart gelémonster som lade sig över mig på natten och tryckte på bröstet och jag förstod plötsligt konkret att den fanns. För den följde mig och förföljde mig.

Döden gör mig paralyserad av skräck.  Tidigare, innan jag blev sjuk, hade jag naivt nog tänkt att den aldrig kommer att beröra mig. ”När jag är tillräckligt gammal så har dom hittat på nåt sätt så att man slipper dö.”

Men så är det inte.

Tack vare en räcka med händelser och av en slump sitter jag nu här och mår bra även om jag inte är frisk på papper. Men döden är fortfarande lika verklig.

(Vad jag nu sen är mest rädd för: att dö eller att vara riktigt sjuk innan jag dör eller att lämna mina närmaste.)

Igår var jag hos min frissa och vi diskuterade sjukdomar. Han hade flera vänner som insjuknat allvarligt. Han menade att det viktigaste för att tillfriskna är att ha en positiv attityd; ”tänk bara att det är en flunssa”!

Jag stirrade på honom och mumlade något om att jag nog är mer av en realist.

Nej nej, sa han. Det hjälper inte – bara positivt tänkande hjälper!

(Jag har flunssa jag har flunssa jag har flunssa.)

Nej men se, det hjälper inte. Inte för mig.

När Timo och Teuvo blir kära

Idag blev våra vänner Timo S. och Teuvo H. mycket besvikna. Grundstenen för det finska samhället – kärnfamiljen – håller på och vittrar sönder.

På demonstrationen för denna söndervittring som jag deltog i idag, var vi 6000 personer. På andra sidan gatan motdemonstrerade 20 personer. För 100 år sedan hade förmodligen lägren varit de motsatta, och jag hade knappast hört till samma läger som idag.

De personer från den lilla kristna utbyn i mittersta skogsfinland som såg oss demonstrera idag tänkte kanske att herregud så fullt med syndiga bögar och lesbiska kvinnor Helsingfors är nuförtiden. Minst 6000 stycken.

Jag tror faktiskt att det finns människor just i skogsfinland (och annanstans) som tänker så.

Och att det i verkligheten inte är så, är jag kanske mest glad över. Att sexuella minoriteters rättigheter inte längre bara är en sak för sexuella minoriteter, utan för oss alla – oberoende av sexuell ”tillhörighet”. De värderingar som tidigare var extremliberala har blivit normala värderingar som också den vita heterosexuella bankmannen kan kännas vid.

Förresten tror jag inte på homosexualitet. Och inte på heterosexualitet heller för den delen. Jag tror att var och en som tror sig vara homosexuell eller heterosexuell ännu bara inte råkat träffa den människa av samma kön (eller motsatt!) som den kunde bli kär i.

Jag hoppas därför att senast den dag när Timo möter den man han kunde bli kär i, kan glädjas över att riksdagen idag röstade för könsneutral äktenskapslag.