Cancer, kärlek och en död häst

”Jag diagnostiserades med cancer när jag var 16 och håret föll av den dag jag fyllde 17. Jag är ännu inte friskförklarad.”

Min student sitter ihopkrupen på en stol framför studentgruppen och mig. Hon håller sitt 3 minuter långa tal som är slutuppgift i retorikkursen. Hennes blick är klar och stark. Rösten skakar inte. Hon har samma mössa på sig som hon hade under cellgiftsbehandlingarna.

Före henne håller en manlig student ett hyllningstal till sin trolovade – ett tal till brädden fyllt av känslor – naket och modigt. Hans ögon tåras i slutet.

Stämningen är allvarlig, men varm och hjärtlig. En kvinnlig student, som började gråta under det tal som hennes studiekamrat höll till sin häst, som dog för två månader sedan, snyftar fortfarande 15 minuter senare. Hon som höll talet om sin cancer räcker henne en näsduk.

Jag kan inte ge studenterna respons på basis av kursens bedömningskriterier. Till flickan med cancer kan jag inte säga:

”Din röst var tydlig, men du borde stå i stället för att sitta.”

Så jag säger:

”Jag vet hur det känns. Jag vet precis hur sjukhusmat smakar.”

I det klassrum som vanligtvis är fyllt med studenter och en lärare, blir vi med ens alla människor för varandra. Också jag. Jag släpper lärarrollen, jag blir naken, rädd och sårbar. Precis som de är.

Vardagsrasism

Jag håller just nu på och läser Americanah av Chimamanda Ngozi Adichie. Romanen handlar om Afrika och framför allt Nigeria – och skillnaderna i livssyn och kultur mellan nordamerikaner och nigerianer. Den handlar om ras och hur personer som är “vita” i Nigeria blir “svarta” när de kommer till Nordamerika. Men också om den nordamerikanska rashycklerin – din hudfärg bestämmer i princip alltid var du hamnar på den sociala stegen, även om man låtsas vara politiskt korrekt genom att undvika att notera hudfärg.

Jag visste inget om Afrika eller om afrikanskt tänkande innan jag började läsa romanen. Det enda jag trodde mig veta om människor i Nigeria var hur de framställdes i filmen District 9 – som råa vildar som var de enda som kunde umgås och göra affärer med de primitiva utomjordingarna.

Var jag nu sen fick det ifrån. Nigeria är Afrikas folkrikaste land med en befolkning på över 168 miljoner (2012). Ekonomin är en av de snabbaste växande i världen och landet kan anses vara en regional stormakt i Västafrika. Landet är dessutom ett av de mest framstående litteraturländerna i Afrika.

Långt ifrån primitivt alltså.

Americanah är en av de mest fängslande romaner jag någonsin läst – och den har öppnat mitt intresse för Nigeria framför allt.

I morse satte jag mig bredvid en svart man i bussen och fantiserade om att få en nigeriansk vän som kunde lära mig mer om Afrika och Nigeria. Jag undrade om mannen bredvid kanske var från Nigeria. Kanske var han som Obinze i romanen – intellektuell, beläst och ödmjuk. Jag var djupt försjunken i mina fantasier när han plötsligt vände sig mot mig och sa på knarrande helsingforssvenska:

“Ursäkta men jag blir av här”

Jag stirrade på honom och det var som om något gick sönder i hjärtat.

Vådan av att svettas

Jag förlorade mina äggstockar i början av juni. Före ingreppet läste jag mycket om vad klimakteriet innebär och vad jag kunde förvänta mig. Att googla klimakteriesymptom (och andra sjukdomar för den delen) på nätet gör dock lätt att man väntar sig det allra värsta.


Jag skulle inte heller få något hormonpreparat som lindrade symptomen.


Man får vallningar och svettas konstant så att svetten droppar från hårbotten.
Man börjar skrika och härja och ingen står ut med en.
Man kan inte längre ha ett sexliv. Nånsin mer.
Man slutar helt sova.
Man får osteoporos.
Man blir intagen på mentalsjukhus för svår depression.
Man blir fet trots att man äter bara grönsaker.
Man åldras 20 år på ett ögonblick.


Det läste jag och fick magknip. Och jag bävade.


Läkaren sa att jag skulle få symptom inom två veckor efter ingreppet. När det hade gått en och en halv vecka kände jag tydligt hur det flera gånger dagligen gick vågor av hetta i kroppen – de hemska vallningarna. Och efter 8 veckor, när jag var på gymet, skämdes jag som en hund när mattan jag gjorde magmuskelövningar på blev genomvåt av svett. Jag hade aldrig svettats tidigare, inte ens när jag sprang mina 10 kilometers rundor.


Vallningarna beror på att hjärnans termostat är ur balans. Plötsligt får den för sig att sänka termostaten till 36 grader och då måste kroppen göra sig av med överskottsvärme (värmevallningar). Ibland vill den höja termostaten till 38 grader och då börjar man frysa, det kallas kylvallningar.


Jag har de största problemen innan jag ska somna. Då får jag värmevallningar och kylvallningar om vartannat. Det kräver en viss planering när det gäller täcken och huruvida fönstret ska vara öppet i sovrummet. Annars går halva natten åt att stänga och öppna fönster och att byta mellan varma och svala täcken. Under en intensiv värmevallning är jag tvungen att ligga som jesus på korset i sängen, utan täcke och med fönstret vidöppet för att stå ut.


Men jag har hittat lindring: rödvin (vem skulle ha trott!). Rödvin innehåller växtöstrogen som fungerar som kvinnligt östrogen och dämpar symptomen. Linser, groddar, soja, bönor, mysli, blåbär osv innehåller också växtöstrogen – men tanken på att övergå helt till en sådan kost för all framtid ger mig hjärnfrossa.


Det är inte hemskare än så här, faktiskt. Allt det jag läste på nätet var överdrivet, åtminstone för mig.


Jag är 41 år och i klimakteriet. Välkommen och joina mig om 10 år, alla mina åldersmedsystrar.

Jag lever. Alltså är jag.

Jag åkte hem med bussen från min goda vän ikväll – berusad av cava och resterna av det lugnande medel jag tog på dagen för att kunna ta emot läkarens besked.

När jag steg av bussen slog sommarvärmen emot mig. Tårarna rann av lättnad och upplöst ångest. När jag gick hemåt kände jag hur påtagligt skör jag är som människa. Livet dallrade och jag med det.

När döden plötsligt finns som ett alternativ till livet, gör denna kontrast livet till något alldeles annorlunda. Något alldeles extraordinärt. Levande, dallrande, energiskt.

Jag kanske är helt frisk, eller så är jag det inte.  Men jag lever nu.

Jag lever. Alltså är jag.

Kvinnlighet och härlighet

”Sen ska du veta att du fortfarande är samma person du var innan. Och du är fortfarande också kvinna.”

Läkaren ler och klappar mig moderligt på handen.

Jag ler och säger: Jå. Jag tänker inte inleda en diskussion om kvinnlighet och genus med henne, hon vill ju väl.  Men jag är frestad att fråga om hon tror att den s.k. ”kvinnligheten” sitter i magen.

Sköterskorna är som solstrålar. De kommer titt som tätt med små genomskinliga hostmedicinmått med piller. Och varje gång vill de titta på magen. Sen ler de lyckligt och säger att den ser så ”fin ut!”

Jag vet att om jag ens av misstag tittar på den fina magen så finns risken att jag förlorar medvetandet och dör.

Varje gång jag trycker på den röda knappen kommer de.  Dag som natt. Fortfarande leende.

Efter mindre än ett dygn börjar de koppla bort mig från slangarna, trots mina protester NEJ, JAG KAN INTE STIGA UPP.

Joho! Säger de glättigt. Det går så bra så! Och så släpar de runt med mig på avdelningen skrattande och pratande medan jag kvider av smärta.

”Det är dina magmuskler! Hade du haft löllömage så skulle det inte göra ont!” 

Och jag tänker på de gånger jag träffar studenter och diskuterar deras texter och hur trött jag är när den sista för dagen kommer och hur svårt det är för mig att orka vara trevlig.  Och jag tänker att jag inte förstår hur de orkar.

De är alla lågavlönade kvinnor som jobbar fruktansvärt hårt – inte för pengar utan för…? Ja, för vad? För att de hittar en glädje i kontakten med människor? För att de ser hur tacksamma patienterna är över vården? För att de är myten om den vårdande kvinnan personifierade?

Om Elop skulle bli tvungen att ge lika mycket mänsklig värme i förhållande till den förmögenhet han tjänat in de senaste åren, så vore han Moder Theresa.

Jag saknar förmodligen den gen som dessa sjuksköterskor har, med eller utan livmoder. Men jag är oerhört tacksam över hur de behandlade mig.