Att älska enligt Ekelöf

Ända sedan jag var 17 har jag återkommit till denna dikt av Gunnar Ekelöf:

Kärlek, vad är det?

Det är inte Barmhärtighet

Det är Självuppgivelse

av Kvinna

Självuppgivelse

av Man

Inte Självhävdelse

av Man eller Kvinna

Kärlek är kanske 5 minuter i detta korta liv

Sekunder utminuterade

utöver tiden, över våra korta sextio år

Låt oss räkna

alltså 2 ½ min per år

Resten är hövlighet brutalitet fysisk åtrå själviskhet

Och åter barmhärtighet av olika slag

för vad det nu kan gälla i vart enskilt fall

Alltid något!

Kärlek är det Stora Medlidandet

mänskor emellan

Jag har läst och tolkat dikten turvis som cynism och turvis som sanning under åren. När jag var 17 år var det inte Ekelöfs definition av kärlek som jag tänkte mig skulle prägla mitt kärleksliv. Och det har det inte heller, då när det funnits ett sådant. Men en del av det som jag trott var kärlek till en man har i efterhand faktiskt framstått mer som fysisk åtrå, hövlighet och till och med medlidande. 

Missförstå mig inte – jag har älskat mina två äkta män, mycket mer än 2,5 minuter per år.

Men det har blivit svårare att älska med åren, och svårare att bli förälskad – om de känslorna överhuvudtaget har med varandra att göra. För förälskelsen finns ju i den som känner den och har litet att göra med föremålet för den.

Och jag har undrat vad det beror på - att det blivit så svårt att bli förälskad.

Det kan bero på att jag är lat (det är bekvämt och tryggt att inte tappa fotfästet mentalt).

Det kan bero på att jag är bitter (men jag ÄR inte bitter, för jag tycker det vore ganska roligt att bli förälskad).

Det kan bero på att det finns så mycket annat roligt i livet (vin, vänner, dottern, böcker och film kompenserar ganska bra för en enda futtig man).

Det kan (gud förbjude!) bero på att jag äntligen är mentalt frisk (förälskelse är faktiskt psykos).