Ända sedan jag var 17 har jag återkommit till denna dikt av
Gunnar Ekelöf:
Kärlek, vad är det?
Det är inte
Barmhärtighet
Det är Självuppgivelse
av Kvinna
Självuppgivelse
av Man
Inte Självhävdelse
av Man eller Kvinna
Kärlek är kanske 5
minuter i detta korta liv
Sekunder utminuterade
utöver tiden, över
våra korta sextio år
Låt oss räkna
alltså 2 ½ min per år
Resten är hövlighet
brutalitet fysisk åtrå själviskhet
Och åter barmhärtighet
av olika slag
för vad det nu kan
gälla i vart enskilt fall
Alltid något!
Kärlek är det Stora
Medlidandet
mänskor emellan
Jag har läst och tolkat dikten turvis som cynism och turvis
som sanning under åren. När jag var 17 år var det inte Ekelöfs definition av
kärlek som jag tänkte mig skulle prägla mitt kärleksliv. Och det har det inte
heller, då när det funnits ett sådant. Men en del av det som jag trott var
kärlek till en man har i efterhand faktiskt framstått mer som fysisk åtrå,
hövlighet och till och med medlidande.
Missförstå mig inte – jag har älskat mina två äkta män, mycket
mer än 2,5 minuter per år.
Men det har blivit svårare att älska med åren, och svårare
att bli förälskad – om de känslorna överhuvudtaget har med varandra att göra.
För förälskelsen finns ju i den som känner den och har litet att göra med
föremålet för den.
Och jag har undrat vad det beror på - att det blivit så svårt att bli förälskad.
Det kan bero på att jag är lat (det är bekvämt och tryggt
att inte tappa fotfästet mentalt).
Det kan bero på att jag är bitter (men jag ÄR inte bitter,
för jag tycker det vore ganska roligt att bli förälskad).
Det kan bero på att det finns så mycket annat roligt i livet
(vin, vänner, dottern, böcker och film kompenserar ganska bra för en enda
futtig man).
Det kan (gud förbjude!) bero på att jag äntligen är mentalt
frisk (förälskelse är faktiskt psykos).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar