Allt det jag gör som inte är till någon nytta

Det är dagarna efter jul och det finns tid. Så jag sover, promenerar, läser, städar skåp och lagar egen müsli.  Men jag tänker på jobb ändå, eftersom jag inte hann slutföra allt innan julen.

Och varje gång jag tänker på jobb tänker jag också på Förhandlingarna (att kalla dem samarbetsförhandlingar är att ljuga). Och jag tänker på om jag är till nytta – om jag är Sipilä-nyttig.

Lär sig mina studenter att skriva och tala? Alla dessa timmar jag föreläser medan de samtidigt sitter i sin Facebookbubbla. All den tid jag använder på att ge respons, som jag hoppas att de läser.

Ibland tänker jag med hjärtat i halsgropen att kanske bara hälften av all den respons jag ger når fram.

Med god tur lär de sig något om vetenskapliga texter och hur de ska bli godkända i mognadsprovet för att de ska kunna ta sin examen.

I retorikkursen kanske någon lär sig att behärska sin nervositet framför publiken.

Men ytterst få lär sig något som kan marknadsföras som en produkt utanför universitetet. Inte en enda av dem faktiskt. Jag producerar faktiskt inget som tillnärmelsevis kunde kallas innovativt. Även om jag ibland jobbar all vaken tid.

Och sen tänker jag på alla de A1-artiklar som jag inte skrivit, och på alla de roliga texter jag skrivit i stället. Och på alla de roliga föredrag ha hållit, och alla de viktiga konferensföredrag jag låtit bli att hålla.

Så får jag ångest.

Men de texter jag inte skrivit och de föredrag jag aldrig hållit, hade knappast gjort mig mer innovativ, trots allt. Med dem hade jag ändå inte lyft Finland ur det finansiella träsket.

Så jag håller tummarna, för Förhandlingarna är slut. Jag hoppas ingen märker hur "onyttigt" mitt jobb är i ögonen på dem som nu bestämmer. 

Jag fortsätter promenera och läsa några dagar till innan jag återgår till att vara icke innovativ och en börda för staten.