Är det ingen som är intresserad av min text?

Studenterna i min graduskrivkurs fick i uppdrag att diskutera skillnaden mellan en kandidatavhandling och en pro gradu. En av dem sa: ”ingen läser en kandi, men kanske nån läser en pro gradu”. En sådan nedslående tanke egentligen: så många texter som skrivs vid universitetet som ingen läser! Varför ens överväga att skriva för en mottagare?

Mona Blåsjö diskuterar i sin doktorsavhandling Studenters skrivande i två kunskapsbyggande miljöer (väldigt intressant och viktig bok om skrivande vid universitetet, för övrigt!) skillnaden mellan kommunikativt och rituellt skrivande. I det kommunikativa skrivande har skribenten något han verkligen vill delge sina läsare, medan det rituella ingår i en kontext där det finns vissa syften med, traditioner och regler för texten.

Vid universitetet sysslar man mycket med rituellt skrivande, speciellt i grundstudierna, kanske ve och fasa också i studier på högre nivåer... Man skriver som handledaren säger att man ska skriva, man följer hans eller hennes regler. Annars får man ett sämre vitsord.

Lär man sig skriva på det sättet? Man kanske lär sig skriva någon typ av text, men man lär sig inte skriva texter som andra vill läsa. Det handlar om att byta perspektiv helt och hållet – från att fokusera på att fylla ett papper med text, till att fokusera på att skriva så att det blir intressant, att allt hänger ihop och är relevant. Man måste sätta in så mycket mer av sig själv och sitt engagemang i en text om man ska bli läst, till skillnad från i ett examensarbete som bedöms utifrån helt andra kriterier.

Varför skriva alla dessa texter som inte blir lästa? Eller om jag ska vara mindre pessimistisk – hur kan man göra så att de blir lästa?